Axeln jag lutar mig mot håller jag hemlig ett tag till.
Med hans glödande händer över mina ögon tickar klockan baklänges igen.
Hösten återfår färgen i sitt ansikte och jag blir rosenröd om kinderna.
Fåglarna kvintilerar vårvackert några sista dagar och så glömmer vi bort att vintern är antågande.

Jag håller verkligheten på en knyten näves avstånd. 
Vi är glada igen.
Han & han, jag & han.

Kvartetten i höstmörkret kvintilerar vårvackert, 
precis lika tondöva som skatorna 
och fiskmåsarna 
och

Och jag kommer inte ens ihåg vem jag skrev om.
Den dagen är sedan länge glömd. Kanske för att vintern kom, kanske för att sommaren hade varit.
Jag vet inte längre.
Jag vet ingenting, längre.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag är här, på en plats jag inte vill vara.
Nu har vintern slutligen tagit allt med sig.