Vinden vänder, jag pissar på världen i motvind.

         En snabb hälsning.

”Vad ska vi göra då?”
”Jag vet inte.”
”Du säger ju ingenting.”
”Jag har inte många ord kvar att yttra.” Antalet minskar till minimum.

Ett mullrande. Bil eller åska, det vet ingen. Men efter regn kommer solsken. Och solen är så vacker på våren, skänker nytt ljus åt det som var grått. Himlen reflekteras i vattnet som är kvar och för en stund är himlen på jorden.

Hennes blick når hans ögon, som så många gånger förr. Ett tag verkade allt så enkelt, kyssarna stal andetag och lämnade båda andlösa, förde dem närmare varandra. Vinden ven i de uppblåsta seglen och platser man aldrig anade fanns skimrade med sin uppenbarelse.

Men när sista ordet lämnar tungan blir läpparna formlösa och separerar båda i ett avstånd större än en ocean. Förlista i tystnaden. 

Världen blir lika tyst efter stormen och vraket stirrar tomt tillbaka.

Det var bara en bil.

Årstiden skiftade så snabbt om från den ena till den andra.
Precis som jag.
Jag vet inte när jag senast grät, än mindre när jag senast skrattade.

Och jag saknar skrattet.
Åh herregud vad jag saknar skrattet.

Jag låter resten bli osagt, för jag behöver få tid att damma av.
Sedan kanske du och jag kan fortsätta vårt tête-a-tête här.

S       "Ord. Vad är det?"

J       "Sammansättningar av ljud, bokstäver och stavelser skapta
          för att kunna förmedla till en annan hur man känner - men
          även i det syftet, det enda syftet de har och existerar för,
          är att de egentligen är otillräckliga."

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott. 

*

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock inte ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

"Doktor Glas"

det händer inte så mycket i verkligheten

jag tycker mig se spöken i 

varje ögonkast och vrå
men när blicken når tillbaka
är gatan minst lika grå

allt är i sin ordning
och precis
som
det
borde
vara
-

Det knackade på dörren. Ett försiktigt handslag, som för att inte störa, följt av att någon trummade fingrarna mot träet. Dörren gav ifrån sig en jämrande gnissling när den stelt tvingades upp på en första morgontur. Någon kved ”Hallå, någon hemma?”, klev in och tystnade när dörren ännu en gång omfamnades av sin dörrkarm. Jag vaknade aldrig. Bara försattes i en drömlik dvala för en stund och vaggades till sömns av viskande vindar och släpande fotsteg. 

En smekning, alldeles för kroppslig för att gå obemärkt förbi i en ensam dröm, väckte mig till trots. Vågorna gungade mig en sista gång när någon satte sig på sängen och lade sin hand på min arm. Varm och bekant. Med mina dimmiga ögon såg jag en arm lägga till över min, ett ben lade sig i perfekt vinkel bakom mitt och en sköld av värme täckte min rygg. 
Han var aldrig nära mig, bara i närheten. Nu närheten.

”Vad gör du här?” Jag var inte stadig nog för att hålla avstånd. Ta av mig kläderna och kom mig inpå skinnet. Hans läppar nådde kurvan mellan min skuldra och axel. Känslan av att vara avklädda tillsammans accelererade och fick mig att sväva i svindel. Jag svalde för att sjunka tillbaka till verkligheten jag befann mig i. När han öppnade munnen klättrade orden över landskapet min nacke utgjorde, och som en lågmäld vind nådde hans röst mitt öra.

”Jag ville kolla att du mådde bra.” Min kropp vibrerade i takt med basen i hans röst. Hans andetag, långsamma och djupa innan han landade bekvämt bakom mitt öra. Tiden stod stilla mellan oss, värmde händerna i elden mellan våra kroppar. Hemma var här. Så jag öppnade mitt hjärta. Klampade in som ett yrväder och väntade mig inte att han skulle ta av min jacka. Jag tog av den själv, slängde den på golvet och gick in med blöta skor.

”Det är en av de där dagarna då självförtroendet inte räcker till. När allt du har hållit inom dig brusar upp genom flaskhalsen som en skakad läsk och exploderar på din finaste vita tröja.”  ”Vad hände?” Hans hand letade reda på min under täcket, tvinnade ihop sina fingrar med mina och strök sin tumme längs mitt pekfinger. Han torkade upp mina blöta skoavtryck, två i ett svep utan att smutsa ned sig själv. Musiken ljöd högt från högtalarna jag murat runt sängen. Musiken var nära, stängde ute allt annat. Min tunga slickade tonerna och orden steg mig åt huvudet, tankarna slutade blöda. Jag reste mig upp, för första gången på länge och vacklade runt med alldeles för långa ben, knöt loss min snara jag hade runt halsen och sparkade in den under sängen. Jag var ute på hal is, gjorde piruetter utan hämningar och stampade och skrek till ljudet av en gammal, stålsatt banjo. 

Min röst var stadig när jag predikade ”Jag struntade i kaffet. Jag struntade i livet. Det får fortsätta utan mig ett tag. Det var så enkelt igår. Sedan blev jag nykter. Nu, kom hit. Jag har slutat bry mig, slutat bry mig om vad du tycker om mig. Har du sett mig så här kommer du aldrig komma tillbaka så nu får du dansa en sista gång med mig. Kom och dansa med mig. Sista och första.” Och när isen sprack och jag blev kall tog han min hand, som innan och lite till. Han styrde mig mot en säker strand och lade min hand i en nacke jag aldrig känt men alltid känt till och jag kände gåshuden under fingeravtrycken jag lämnade i hans mjuka, gjutna, arkitektoniska nacke utan att han ryggade tillbaka och utan att jag sprang iväg. Han blev dörrkarmen jag lutade mig mot och omfamnades av.

”Mina känslor har tagit slut. Få mig att känna. Har jag dig?”
”Du har mig. Och jag har dig.”

Ett eko på en sliten, blå portal.

Vi hälsade på varandra. Tog varandra i handen och bockade och neg, trots att vi träffats tidigare. I hans ögon såg jag alla tankar jag haft om honom spelas upp som i en film. Drömlika vyer med cigarettridåer på en överfylld balkong. Hans hand snuddade vid min arm när han klev in utan att lämna en blick eller tanke åt mitt håll. Hans hand i min ägo, för mina tankar att utnyttja. Fjäderlätt, som min tanke var, tunn och skör som en spindeltråd, ringlade den iväg med nästa andetag. 

Nästa gång vi möttes i periferin nötte våra tröjärmar anspråkslöst varandra. Tyst och omärkbart i en överfylld lokal med skrikblandat sorl bland ölstinna vänner och ett band ingen av oss minns namnet på. När tröttheten började smyga sig igenom allas kroppar bytte vi trötta blickar med varandra för att skiljas åt, dragna i ärmarna åt varsitt håll av våra vänner. Våra ärmar dragna isär utan att orden nådde våra läppar. Blickarna hängde kvar i förståelse över att vi skulle glömma kvällens närhet och minnet sköljdes ännu en gång bort av vågorna ölen förmedlade. 

Obetydliga som våra möten var, var de aldrig utan närvaro. Som bakgrundsljud från stereon fanns vi där, cirkulerade in och ut i varandra utan någon större notis. Bara en bris som griper tag i en hårslinga - alltid bekant, aldrig märkbar. Utan att veta om det hade vi bekantat oss med varandra genom yttrade ord som inte var våra egna och gett varandra ansikten vi aldrig burit. Berörda av varandra möttes vi igen, nynnandes på samma välkända sång. En sång vi båda hört tidigare men aldrig kunde. Hörd i bakgrunden någonstans.

ny utsikt        ny insikt 

"Vissa människor ska inte vara glada."
Sa näktergalen och fortsatte sjunga sin gråskala.

De var fast på en öde ö, mitt i folkhavet.
Picknickfiltarna bredde ut sig som enorma bläckfiskar över gräsmattan och musiken ljöd ekande genom högtalarna bredvid det svarta berget Scenen. Solen stod i zenit och gjorde även den blötaste människa törstig. Vinet och ölen försvann illa kvickt, lämnade brödet åt de strandsatta två. Brieosten smälte till en slemmig, manetliknande gegga och brödsmulorna fastnade som svältandes sandkorn i mungipan.

Med ett sista andetag klängde hon sig fast vid hans hals,
slängde sina ben över hans och släppte ut det sista hennes lungor hade att erbjuda.

"Ska vi bara sitta här tysta och titta på varandra?"
Någonstans i myllret kunde hon urskilja skeppsklockorna, hur de varnade om dimman.
Men hans röst skar igenom allt och gjorde henne döv inför världen.

"Har vi någonsin behövt mer?"





Som ösregn mot hennes hud.

Vindarna blåser igen.  

Hans blick vilade mjukt på henne.
Som ljuset tränger igenom ett gäspande nyckelhål släppte han ut en strimma av vad han kände.

"Sluta aldrig titta på mig så där."
Hon kunde inte undgå att vika undan blicken och missade, till hans förtret, hans nästa ögonkast.
Blek aska föll från hans fingertoppar och glöden brände mot asfalten.
Lika glödande som hennes kropp i hans sken.
 
"Hur då?"
"Som att du skänker mig alla världens tankar på samma gång."
Smått berusade, som vanligt, satt de på trappan utanför porten och lyssnade till natten.
Lägenheterna framför dem flinade elakt med sina svarta fönster till tänder.
Någonstans körde en ensam bil sin sista, kanske första tur för dagen medan månen långsamt drunknade i solens ljus.

"Vad menar du?"
"Du tynger mig och lättar min själ med varje glimt.
Ser allt och inget. Och lite till."
Blodet rusade upp i hennes ansikte och bidrog till en ännu hetare temperatur än den sommaren skänkte.

Vinden agerade trubadur i denna natt, spelade en älskandes ensliga sång på vinande träd och rullande småsten.
Publiken spelade medgörligt med, tätt omslingrande av varandra, skrattandes på håll, snubblande över kullerstenar.
En arm runt en midja, en annan under en kjol i en gömd trappuppgång, en tredje lutad mot en vägg för att mötas av symfonin i en guttural sörja som översvämmar en trottoarkant.
Händelser långt bortom våra två älskandes tillhåll.

"Jag har tänkt på dig varje dag sedan vi träffades sist."
"Så smickrande att jag får ta upp så mycket av din tid i min frånvaro."
De mörka ringarna under hans ögon ljög inte.
Om han hade sovit vittnade blodet i ögonvitan om något annat, hur drömlösheten låg i en avsaknad dvala var sekund.
Med en fjäders lätthet vilade hennes hand med handryggen ned på hennes nakna lår, en öppen bok att läsa till hans förfogande.

Hans hand slöt sig över hennes, slog igen sista sidan.
Ett fotografi utan papper inpräntat i någon av hjärnhalvorna.
Ett bokslut värdig en romantiker.

jag gömmer mig i skygghetens kåpa
så vid
tänker att silhuetten
klär mig bättre
än någon annan
vid min sid
                        a

Molnen flyter, stora som kontinenter, över det uppochnervända hav vi kallar himlen.
Vid horisonten vilar de skogsprydda kullarna under en blådimmig slöja,
låter blodet bakom blicken bölja lika lätt.

Ett ensligt kraxande ekar fram under samma blåa klädnad när jag krusar den silverspeglade
vattenytan med mina krokiga klor till händer.
Silver blir till tenn när jag vidrör.
Ring efter ring breder ut sig i tystnadens desperata skri.
Seismiska vågor i en vulkanisk sång.

Det är mig egalt.
Suckar jag medan tankarna vaggar stilla som ett lik mot klipporna i blodets dyningar.
Jag behöver inte förklara mitt liv för någon, inte ens för mannen framför mig.

"Ett bra tag har jag stått och vaktat på vinden, jag har glömt att så, jag har inte ens druckit av det vin som jag blivit erbjuden. Men en dag ansåg jag mig klar och återgick till mitt arbete. Jag berättade för människorna om mina paradisvisioner, som Bosch, Van Gogh, Wagner, Beethoven, Einstein och andra dårar har gjort före mig."

 

The night is darkening round me,

The wild winds coldly blow;

But a tyrant spell has bound me,

And I cannot, cannot go.

The giant trees are bending

Their bare boughs weighed with snow;

The storm is fast descending,

And yet I cannot go.

Clouds beyond clouds above me,

Wastes beyond wastes below;

But nothing drear can move me;

I will not, cannot go. 

- Emily Brontë

 

Ena minuten av klockan har det gått en timma. Den andra har det gått ytterligare en. Tickandet ackompanjerar mina tankar hypnotiskt väl och jag märker inte att tiden går. Vet inte ens om jag är vaken, tills fridlösheten upplyser mig om att sömnen har åkt långt härifrån.

Jag undrar varför träden är gröna och fåglarna kvittrar. De snöklädda vidderna och trädens nakna hy var det senaste jag la märke till.

Ett halvår har gått och vinterlandskapen gick mig förbi lika omärkbart som en passerande främling på gatan. Jag reagerade inte ens.

Jag är rådvill, min vän.

Sa hon och fortsatte med pantomimen.

Amputerade lemmar i varandras ägo.
Han tog min hand och jag tog hans.

Vi hittar inte tillbaka ut ur mörkret utan
våra trevande händer.

            jag målade upp en mardröm av mig själv
            gjorde mig besatt
            vred mina fingrar
            vredgade mina lemmar
            tummen på pulsådern
            kväv kakofonin
            pulsen ekar i en spöklik tystnad och jag undrar
han är här


            pandemonium
för att hämta mig
            det sista av dig
            silentium

intighetdistorsion
intighetdistorsion
intighetdistorsion

jag plockar på mig sten efter sten
går djupare i hans sinnesro
tills tårna nuddar bottenskiktet
tills allt jag ser är grumligt

och ytan speglar den himmel
jag en gång rörde vid

Det kröp in under huden på honom, lukten av ruttna lik i garderoben.
Han framförde en benranglig dans i våndans strålkastarsken och hon ville klä av hans skinn,
demaskera honom, men satt istället stumt kvar på åskådarplatsen.

"Du lyser med din frånvaro. Säg någonting."
Tankarna skingrades och en ihålig blick mötte hans ord.

Nyhetstidningarna spred sig över golvet som ordexploderande minor och dömda till duellering,
stupade hennes ord som ihjälskjutna soldater.
Våldsamt letade hon upp och värvade nya för att få honom att kapitulera.

"Tystnaden har tagit min plats.
Avfärda den inte med missljud från din tunga.
Din blick säger allt du vill säga."

Hänförd utan att klappa händerna mötte hon den öronbedövande tystnaden efter sitt nederlag.

De dansar en farlig tango under likens bleka skuggor.
Retirerar sårade var gång den andre för.
Rencontre tête-a-tête.

Svep bort mig, Juni.
Den här infernaliska hettan ger mig ingenting förutom skavsår. 

Förhoppningarna väger tyngre än förväntningarna och jag förlorar mig själv i eftermiddagsdåset.

Väntar och väntar.

Väntar lite till.

Tar ett glas vin för att svalka mina nerver.

En salut till den burdusa sommaren.

När stormvindarna griper tag i mitt hår förstår jag inte varför jag står kvar.

"Älska mig i natt.
Inte imorgon, inte någon annan dag.
Bara i natt."
Du är allt jag vill, tänker hon.
Dricker upp spriten i hans kvarlämnade glas.

"Ditt vackra vidunder."
Han besegrad i all sin prakt.

Stolt över att inte falla tassar hon försiktigt förbi.
Stannar upp framför hans fötter för att ställa sig på tå.
Alkoholiserad andedräkt mot vintervit hy.
Han hör hennes leende passera.
Hon ger ifrån sig en lätt suck och skakar på huvudet.
"Nu sover vi."
Och skrattandes beger hon sig till sängen.

En lättnadens suck från de varma vidderna.
En helvetisk fars.

"Varför ler du så?"
Hans frågande uttryck ledde henne in på villovägar.

"En osäkerhetsvana jag har lagt på mig."
Försynt tittade hon ned på trottoarkanten, la märke till hans välputsade skor.
Hon ville inget annat än att lämna ett dammigt avtryck på hans tår, smutsa ner hans överväldigande skönhet.
Tills han log.

"Kom, jag bjuder på kaffe."
Hans tänder glänste som vita pianotangenter i den varma vårsolen, och hon kunde inget annat än spela med.


     - -


"Förresten -"
Hans utsträckta hand. En hälsning.
Hon stirrade undrande på honom.
Han flög lågt och cirkulerade som en gam över sitt byte.
Vingslagen fick luften att vibrera mellan dem.

"Jag är chockad. Jag såg dig inte som en som avslöjade sitt namn."
Hennes ord sköt ned hans hand och han störtade rakt ned i gruset på gatan.
Med ett nervöst skratt letade han febrilt efter luft under sina nedskjutna vingar.

"Jag försöker igen."
Hans utsträckta hand.
"Jag bjuder inte på kaffe förrän du säger ditt namn."
Ögonen avslöjade hans avsikter.

"Jag tar inte emot ditt kaffe om du inte säger ditt."
Sekunderna intonerade.
Hans fingertoppar spatserade nyfiket längs med hennes fingrar, lekte med livslinjerna i hennes handflata.
Rovlystna följde de varje ljudlös ton och spelade varandra så väl.

Hennes sönderrivna, svarta klänning på hans knakande trägolv.

Nattstaden bugade för hennes fötter när hon lutade sig över balkongräcket.

Vemodigt omfamnade han hennes krökta axlar, bara bröst och bristande hjärta.

Hans nästipp sjönk in i vrån bakom hennes öra, avväpnade henne i deras kalla krig.

"Så många ord kvävs av en kyss. Alla dukar under för kyssen.

Orden tar slut. Vi kommer att ta slut.

Försvinna som en utandning på en spegel.

Och jag vill inte att du försvinner, för alla försvinner efter ett tag."

Hon fortsatte balansera på en nålspets.

"Jag vill ha kvar dig ett tag till."

Hans läppar vilade tungt i hennes nacke, tvingade hennes huvud att falla ned lika praktlöst som en vissnande blomma.

Med vana händer vände han hennes porslinsansikte mot sitt, lutade hennes krökta kronblad mot solen.

Drog tumavtrycken över hennes kinder.

Han hämtade andan,

blundade hårt,

och tryckte sin panna mot hennes.

"Med de orden har du mig."

Och i stadens brus vrålade tystnaden.

 

Maskerade av trädens retsamma skuggor

kastar vi oss ansiktslösa in i storstaden

Även om ingens skugga färglägger en annan

är ingen i storstaden anonym

Hans ögon slukar alla sinnesintryck av mig som i ett svart hål.
Han ber om mer, och jag fyller hans väsen till bristningsgränsen.

Jag kryper in under skinnet, tränger ut i hans lemmar.
Drar i hans trådar och underhåller mig själv.
Förundras över mitt eget skådespeleri.

Tills jag hänger honom vid sänggaveln och låter honom vänta på mig i nattens mörker.
Dagens erövring. Check.

Jag tar mitt kaffe svart.
Sa hon och skruvade upp guldklockan igen.
En petande pinne på hennes halvdöda slav.

Den trasiga urtavlan är det det enda som visar vem hon är.
Var hon kommer från.
Anger tiden hon ska leva.
Kanske när hon ska dö.

Uret stannar alltid om natten.
På morgonen stjäl mekanismen timmarna från igår.
Hon jagar girigt efter tiden, dödar i ett drag.
Låter klockan hänga lealöst från hennes beniga handled.

Med händerna samlade i en hög i knät tittar hon rakt fram.
Inget mer. Inget mindre.
Hör hur fjädern slappnar av, hur klockan andas ut.

Tills dess lever hon på lånad tid.
Den tiden hon skruvar upp från "Flory, 1938".
Ingraveringen bränner i huden.
Ber om ett sista slag.

den jag älskar om och om igen

"Jag har aldrig varit kär -"
Han tittade ned i marken och log osäkert, skrattade till och fortsatte
" - och jag kommer inte heller att bli."
"Låt mig få göra en sak. Ställ dig här. Blunda."

Hon ställde honom mot väggen. I all mening.
Det sista hon såg var hans struliga blick innan han tittade ned och slöt ögonen.

"Vad känner du om jag gör så här?"
Med fingrarna lekte hon längs linjerna på hans hals, vidrörde varje sena.
Följde varje ven.
Hans puls kvävde honom, slagen drog igenom hennes fingrar som en ekande vålnad.
Hon behövde inte gå längre, och stannade vid nyckelbenet.

"Vad känner du?"
Pressade honom till gränsen.
"Vad ska jag känna?"
"Känn efter och säg det första du hör."
"Mitt hjärta."

Fingertopparna på hans nyckelben vandrade vidare mot hans nacke och höll fast.
Hur han än vred och vände skulle hon inte släppa taget.
Men han rörde sig inte.

Hennes hand la sig som en skugga över hans hjärta.
"Vad känner du?"
"Gör inte så här mot mig."

Hon backade bort från honom. Bort från sig själv.
"Men jag vill inte att du slutar."
Hennes handled i hans gastkramande grepp.
Hon spred ut fingrarna i en solfjäder, öppnade upp för honom igen.
Han gick närmare, mötte hennes fläktande fingrar.
Vilade hennes hand mot sin kind, tryckte den närmare än vad den kunde vara.
För en sekund delade de samma syn.
Som om båda visste något.

Du skiner så dystert, skänker tyngd på mina axlar när du är här.
Kom hem.

Det är dags att kliva ur min svarta klänning och klä mig med något nytt.

”Kom hit.”
Kökets sken ändrades drastiskt av en molnskugga.
Hans blöta hår fångade det sista av ljuset.
Hon med fötterna hängande från köksbänken och hans i golvet.

Motstridigt skred han in i hennes öppna famn, stångade henne hårt i revbenen.
Hennes kalla händer vilade hans hjässa mot hennes bröstben.
Lossade hans bojor, kedja för kedja.

”Hör du mitt hjärta?”
”Ja.”
”Vet du varför det slår så hårt?”
”Nej.” En suck rymde, tömde hans lungor på luft.
”För att jag menar vad jag säger.”

Sekunder blev minuter i hans mörklagda kök.
Han lämnade blödande spår av vatten på hennes svala blus.
Präglade in avtrycken i märgen.
”Lita på mig, älskade du.”
Han tittade upp i hennes ögon och skakade på huvudet.
Slog tillbaka varenda ord med varje sidbyte.


-

Så fastnaglad i verkligheten.