Och just när jag ska öppna dörren för Jehovas eller kakförsäljare med diverse krut så har han sträckt sig en extra mil för att hälsa på. Det plingade på dörren och så fann jag honom där. Jag tycker om dig mer än tycker om, vänligen kort läst. Bara en blombukett. En extra mil. Ett enkelt hej på dörrklockan. Pling plong. Nu står han bredvid min säng och jag kysser varje blomblad. 

Jag tycker om dig mer än tycka om. Varje dag sedan midsommarafton.


Vet du vad jag tycker om med att träffa dig?

Varje gång vi kramas känner jag hur din puls går upp, som att du verkligen är genuint glad över att se mig. 

Jag blir så himla lycklig då.
Vi byggde oss ett glasslott.
att få dem att undra varför du fortfarande ler


Två sidor av samma mynt.


Det är ljust när jag kommer hem och
jag har ingen aning om hur jag tog mig hit

"Jag kommer att göra oss båda illa"
och så försvann han med ett spökes andetag

Igen och igen och igen













och igen
Jag skrattar åt mig själv när jag ser hur mycket vikt jag lägger vid tystnaden. Det är alltid tyst runtomkring, oavsett var jag befinner mig. Tystnaden säger allt och kväver det missljud som uppstår när människan får reagera.

Jag behöver inte tala, inte uttrycka mig med ord som inte är mina. När jag väl yttrar mig väljer jag de få ord som passar mig bäst innan jag sluter munnen som en mussla och låter blickarna utbyta oenigheter.

Vi kommer sällan överens, jag och resterande värld. Deras blickar blir uttryckslösa gentemot mina och de vänder sig om, bedragna och besvikna. Jag drar min låtsaspistol till ord och stöter den hårt mot deras bröstben tills de tröttnat på min idioti. För människan ger mig ingenting. Vi är bara djur i ett darwinistiskt maktspel, kämpar förgäves för det naturliga urvalets skull.

Jag kämpade, och det tog mig ingenstans.
Mina ord gör dig bara döv.
Tänker jag och förlorar mig med blicken i vimlet. Alkoholen håller på att avta och jag letar med blicken efter en ledig lucka i baren. Boskapen står och hänger trött vid kanten, rödmålade läppar råmar efter uppmärksamhet, deras svarta klövar trampar trött i golvet. Deras våta blickar slickar min hy när jag ställer mig upp. De drömmer om att få följa med den välklädda mannen hem, om hans heta andedräkt i deras fjuniga små nackar, hans klösande fingrar tillfredsställande mellan deras lår, och hur han river av deras klädnad och kväver deras gnyende små munnar med hans slående, pulserande stånd innan han tillräckligt tillfredsställd skickar hem dem i en svarttaxi. Mätta deras ensamma, vredgade längtan efter att bli älskade.

Jag är redan trött efter dagens träningspass. Mina ben rör sig lika stelt som maskineriet på ett ånglok. Men alkoholen slår till ytterligare en gång och ger min kropp extra bränsletillförsel. Yrseln får min hjärna att stänga av all kontakt med övriga kroppsdelar och mina knän viker sig i utebliven synaps. I två stapplande steg är jag försvarslös. Jag hinner se mina föräldrars skakande huvuden spöklikt framför mig innan jag tar spjärn mot bardisken. De hade hälsat mig glatt välkomna när jag passerade snabbt för att ta mig ut i den närbelägna skogen för en springtur, bjöd mig på kaffe redan innan jag stigit innanför dörren. För dem är jag fortfarande fem, skägget till trots. För mig är de bara gamla. Är de lyckliga? Hur är livet när alla dör ifrån en? Den perfekta sonen med hela världen i sin ena hand och ett bröst i den andra.

Jag stödjer mig mot bardisken och lutar hela min tyngd mot handflatorna innan jag rakryggad beställer ännu en whisky och känner de brännheta blickarna i nacken. Full och skrytsam. Jag dricker törstigt, likt en öken berövad regn. Insuper blickarna och sveper whiskyn i ett.

Hon står där så nätt och blyg, tänker rovdjuret och kastar sig hungrigt efter bytet. Hennes armbåge i perfekt vinkel över bardisken. Hon stirrar rakt fram, bryr sig inte om att jag lurpassar på henne. Attackerar, biter tag och säger: ”Vem betraktar du?”. Hon fortsätter sitt stoiska stirrande rakt fram. Harklar mig. Bytet kom undan. ”Du, röker du?”. Fortfarande inget svar. Flyttar mig lite närmare och nuddar vid hennes arm. Hon rycker till.
”Förlåt, sa du någonting?” Hon tittar ner på mitt tomma glas utan whisky och talar tyst.
”Ja, jag frågade om du rökte. Röker du?”. Flyttar mig lite närmare.
”Nej.” Kreditkortet spetsat högt i hennes hand. Väntar på att bli serverad.
”Vad ska du ha för något?” frågar jag, fortfarande cirkulerande som en gam över henne.
”Två glas vin, men han verkar inte lägga märke till mig.”
”Du, fröken här har fått vänta länge nog på sin beställning” ropar jag till bartendern som genast hastar över. Beställningen görs, jag viftar undan hennes kort och tar hennes nota.
”Vad gör du?” frågar hon förnärmat.
”Jag bjuder.”
Hon suckar, lägger ner kortet i fickan och står stilla, fortfarande med blicken rakt fram. Hennes hår såg mjukt ut, som mammas när jag var liten. Jag tar en paus för att vila ögonen i den dunkla belysningen och sluter blicken, andas ut. När jag öppnar ögonen igen blir jag för hundradelar av en sekund tretton år igen. Ligger och stirrar upp i taket till mitt pojkrum, medan jag svär över orättvisor. Jag är full, då som nu. Jag är hungrig. Ge mig dig, nu.

”Du, vad säger du om att göra mig en tjänst? Le för mig, bara en gång. Sen kan jag gå.” och hon log med alla tänder, som en dålig skådespelare och vred av sig smilet lika fort som det kom på. ”Se – ” säger jag och vinglar till. ”Du är ju jättevacker när du ler. Jag - jag undrar vad som ger en kvinna som dig njutning. Bara stå still, rör dig inte så mycket och säg mig – gillar du när man tar på dig så här, bara med fingerspetsarna. Jag gillar det. Nästan ingen beröring, bara så här.” och så släpade jag pekfingertoppen långsamt över hennes nakna hud på armen, som att jag drog ner en osynlig dragkedja. När jag greppar hennes handled slår hon ner blicken i, vad jag är övertygad om, genans. Jag är hänsynslös, som den mexikanske banditen med tuggtobak i strimmor ned för mungiporna, som rycker henne ur armarna på försvarslösa föräldrar och böjer henne över ryggen på min dammiga häst.
Hon vrider huvudet mot mig och stirrar på mig, men utan att titta mig i ögonen. Hennes blick når några centimeter till vänster om mitt huvud. Jag säger ”berätta för mig” innan hon avbryter.
”Lämna mig ifred, innan jag ber någon annan ta dig härifrån.” Jag tittar bak för att se om det var mig hon menade. Ingen där. Och hon går därifrån, huvudet stolt riktat rakt fram och utan vin. I höger hand håller hon en vit käpp som hon haft gömd längs med sidan av hennes ben. Den slår trevande mot golvet medan folk bereder väg och flyttar på sig för hennes skull tills hon sätter sig på en stol någon ställt fram.

Bardisken i slipad marmor är hård och skrovlig mot mina fingertoppar. Drar med naglarna över ytan för ett till missljud i denna kakofoniska Noaks ark. Auktoriteten i behåll. I fem stapplande steg är jag utanför. Plockar upp mobilen och skrollar igenom min svarta lista men finner ingen värd min tid. Ser mig runt. Är på samma gata som jag alltid har varit. En olycksbådande känsla rinner över mig.

Världen utanför är lika grå som i en svartvit film. Gråskalorna spelar ut varandra och lämnar inget annat än ett myrornas krig och distorsion i mitt huvud. Imorgon, när whiskyn med den åldrande etiketten bara är en dålig smak i munnen och ett illamående i kroppen, börjar jag om igen. Och igen. I full dystopi under fullkomlig tystnad. Medan solen börjar smeka ryggarna på byggnaderna och människorna, famlar jag fortfarande efter nattens mörker.
Som två, fast en.



Även om vinet smakade oerhört surt drack jag upp varenda droppe, ett glas till utöver det och ännu ett kompletterande de andra två. Avslutade med en uråldrig whisky, hopsatt med en alldeles för åldrad man. Komprometterad bad jag taxichauffören att släppa av mig på Söder men hamnade på Lilla Essingen. Ett ordförråd som endast består utav ordet ”Ja” under en kväll blev för mycket, ordkvoten tog slut och ett ”Nej” blev synonym.

Han bjöd ju på vin. Och jag bjöd på mig själv. Men vin är aldrig gott halsande ur flaskan och inte heller en man med alldeles för stort ego. Han fick tillbaka sina överdrivna smekningar i en örfil och jag fick känna bekräftelsen stryka håret bakom mitt öra.

-   - 

”Du är aldrig hemma när jag plingar på dörren.
Nu står du på tröskeln igen.
Det snöar ute. Kom in och sätt dig.”

Utlandet gör sig påmind än en gång när ett sandkorn retar under nageln.
Resväskan står och gapar på det kalla golvet, fortfarande fylld med saltimpregnerade kläder.
Snöflingorna dansar tätt intill varandra, landar trötta på de fastfrusna bilarna.
Vintern hann ifatt oss tillslut.

”Välkommen hem, till oss båda. Ditt hår är längre, inte sant?
Flydde du inte för alltid? Du var då borta länge.” säger jag och drar fingret över en lampskärm.

Och jag tittar upp, med glaset i handen för att se om han fortfarande lyssnar.
Håller hårt i tystnaden och foten på glaset.

För en stund är han det enda ljuset jag ser. En ny byggnad i staden vi byggt upp, omringad av stadsljusens gloria. En anomali i den ständigt stillastående trafiken, när han hoppar upp på bilarna och vinkar mig till honom. Jag ser honom inte, men jag vet att han finns där. Den ständigt bekymrade blicken i periferin.

-         

”Din tystnad gör mig oerhört uttråkad.”
Hon sätter sig ned, med blicken fastnaglad i hans och ett okynnigt leende på läpparna. Med benen i vinkel upplyfta på soffan drar hon fingrarna genom sitt hår, låter en suck smita innan hon faller till sidan i en förförisk vinkel. Det silkiga nattlinnet glider upp över låret och blottar hennes porslinslena hy till hans fantasi, spetsen stoppas av höften och hans handbojor spänns åt ännu stramare.

 
Axeln jag lutar mig mot håller jag hemlig ett tag till.
Med hans glödande händer över mina ögon tickar klockan baklänges igen.
Hösten återfår färgen i sitt ansikte och jag blir rosenröd om kinderna.
Fåglarna kvintilerar vårvackert några sista dagar och så glömmer vi bort att vintern är antågande.

Jag håller verkligheten på en knyten näves avstånd. 

Vi är glada igen.
Han & han, jag & han.

Kvartetten i höstmörkret kvintilerar vårvackert, 

precis lika tondöva som skatorna 
och fiskmåsarna 
och

Och jag kommer inte ens ihåg vem jag skrev om.
Den dagen är sedan länge glömd. Kanske för att vintern kom, kanske för att sommaren hade varit.
Jag vet inte längre.
Jag vet ingenting, längre.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag är här, på en plats jag inte vill vara.
Nu har vintern slutligen tagit allt med sig.


Det är så lätt att vara rädd för Döden och allt han tar. Han plundrar dig på Livet, tänker du – söker igenom dina fickor, tömmer dig på allt du är och lämnar dig ett tomt skal till kropp. Döden kastar dig tanken ”Du kommer glömma mig” och lämnar dig med endast ett tomt avslut, ensam med ingen vid din sida. Ångesten gör dig rädd och paranoid. Döden väntar i varje hörn och skrattar elakt var gång du tar ett felsteg.

Men allt kommer i två. Du och jag, glädje och sorg, mörker och ljus, Liv och Död. Ingenting existerar utan det andra. Ingenting tar ut det andra, det ger bara det andra en mening. Döden ger perspektiv till Livet, ger det en mening.

Det är så lätt att vara rädd för Döden och allt han tar, men den verkliga rädslan är för Livet. Livet ger dig en ångest som är lätt att lägga åt sidan. Du blir slav under Livets händer, utan Döden på din tanke, och piskas över ryggen tills dess att Döden kommer. När han kommer blir vi rädda för vad han tar ifrån oss, vad vi inte har hunnit göra eller säga – vad vi inte har gett en mening. Vi har inte hunnit med Livet för att vi ignorerade Döden.

Döden är inget att vara rädd för. Han kommer att komma, precis som dag blir natt. Att leva med Döden vid din sida kommer att bli en bitterljuv kärlekshistoria, men att uppleva Döden är bättre än ingen alls. Vi kan inte leva i evigheten, för vad är evighet om inte ett fängelse?





Hon vaknade i Kaos. Hon hade ont. Varenda cell bad om bedövning. Hon öppnade ögonen och fann mörker. Är jag död? undrade Hon. Smärtan i hennes kropp talade om annat. Hon kände sig febrig och ihjälfrusen på samma gång, helvetiskt fast i ett Limbo. Jag måste vara död, tänkte Hon. Jag är död, bad Hon.


En förhoppning om något nytt. Kanske kommer det snart. Kanske blir det aldrig klart. Vi får se. På återseende, mina älsklingar.






"Jag är inte rädd för att dö."

Sa han och hoppade rakt ut i ovissheten.












Jag drar min låtsaspistol till ord och stöter den hårt mot deras bröstben tills de tröttnat på min idioti. För människan ger mig ingenting. Vi är bara djur i ett darwinistiskt maktspel, kämpar förgäves för det naturliga urvalets skull.









Så här finner ni mig nuförtiden. Hänger mest i skolan och på Instagram.
Finn mig där istället: @lavenska

Skulle du kunna tänka dig att flytta härifrån? Ensam?

Ensam? Nej. Jag skulle ruttna. Deppa ihop.
Kanske med någon. Det hade varit skönt.
Men jag känner inte till någon.

Hade du kunnat bo ihop med honom?

Frågan stannar av.
Och jag sitter tyst.
Vinden kammar trädkronorna med ett sus och jag skalar mitt ägg.
Lämnar det orört med en naken, vit topp.
Hon svarar åt mig.
Nej, det är klart.
Ni hann väl inte lära känna varandra.

Mitt svar blir
Kanske. Jag vet inte.

Hugger av hjässan med skeden.
Blottar den gula hjärnan och äter.
Tittar ner i min tidning.
Jag undviker hennes ögon och krossar likgiltigt en myra på något oläsbart.

Jag hade levt med honom.
Om han hade bett mig.
Ni är så fina som fortfarande tittar förbi.
Vi ses snart. Lovar.








”Vad ska vi göra då?”
”Jag vet inte.”
”Du säger ju ingenting.”
”Jag har inte många ord kvar att yttra.” Antalet minskar till minimum.

Ett mullrande. Bil eller åska, det vet ingen. Men efter regn kommer solsken. Och solen är så vacker på våren, skänker nytt ljus åt det som var grått. Himlen reflekteras i vattnet som är kvar och för en stund är himlen på jorden.

Hennes blick når hans ögon, som så många gånger förr. Ett tag verkade allt så enkelt, kyssarna stal andetag och lämnade båda andlösa, förde dem närmare varandra. Vinden ven i de uppblåsta seglen och platser man aldrig anade fanns skimrade med sin uppenbarelse.

Men när sista ordet lämnar tungan blir läpparna formlösa och separerar båda i ett avstånd större än en ocean. Förlista i tystnaden. 
Världen blir lika tyst efter stormen och vraket stirrar tomt tillbaka.

Det var bara en bil.



Årstiden skiftade så snabbt om från den ena till den andra.
Precis som jag.
Jag vet inte när jag senast grät, än mindre när jag senast skrattade.

Och jag saknar skrattet.
Åh herregud vad jag saknar skrattet.

Jag låter resten bli osagt, för jag behöver få tid att damma av.
Sedan kanske du och jag kan fortsätta vårt tête-a-tête här.
S       "Ord. Vad är det?"

J       "Sammansättningar av ljud, bokstäver och stavelser skapta
          för att kunna förmedla till en annan hur man känner - men
          även i det syftet, det enda syftet de har och existerar för,
          är att de egentligen är otillräckliga
."



Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.
 

*

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock inte ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

"Doktor Glas"