Det är så lätt att vara rädd för Döden och allt han tar. Han plundrar dig på Livet, tänker du – söker igenom dina fickor, tömmer dig på allt du är och lämnar dig ett tomt skal till kropp. Döden kastar dig tanken ”Du kommer glömma mig” och lämnar dig med endast ett tomt avslut, ensam med ingen vid din sida. Ångesten gör dig rädd och paranoid. Döden väntar i varje hörn och skrattar elakt var gång du tar ett felsteg.

Men allt kommer i två. Du och jag, glädje och sorg, mörker och ljus, Liv och Död. Ingenting existerar utan det andra. Ingenting tar ut det andra, det ger bara det andra en mening. Döden ger perspektiv till Livet, ger det en mening.

Det är så lätt att vara rädd för Döden och allt han tar, men den verkliga rädslan är för Livet. Livet ger dig en ångest som är lätt att lägga åt sidan. Du blir slav under Livets händer, utan Döden på din tanke, och piskas över ryggen tills dess att Döden kommer. När han kommer blir vi rädda för vad han tar ifrån oss, vad vi inte har hunnit göra eller säga – vad vi inte har gett en mening. Vi har inte hunnit med Livet för att vi ignorerade Döden.

Döden är inget att vara rädd för. Han kommer att komma, precis som dag blir natt. Att leva med Döden vid din sida kommer att bli en bitterljuv kärlekshistoria, men att uppleva Döden är bättre än ingen alls. Vi kan inte leva i evigheten, för vad är evighet om inte ett fängelse?

Jag kommer inte gå ensam min död till mötes, ty jag kommer att ha Döden vid min sida.