Jag skrattar åt mig själv när jag ser
hur mycket vikt jag lägger vid tystnaden. Det är alltid tyst
runtomkring, oavsett var jag befinner mig. Tystnaden säger allt och
kväver det missljud som uppstår när människan får reagera.
Jag behöver inte tala, inte uttrycka mig med ord som inte är mina.
När jag väl yttrar mig väljer jag de få ord som passar mig bäst innan
jag sluter munnen som en mussla och låter blickarna utbyta oenigheter.
Vi kommer sällan överens, jag och resterande värld. Deras blickar
blir uttryckslösa gentemot mina och de vänder sig om, bedragna och
besvikna. Jag drar min låtsaspistol till ord och stöter den hårt mot
deras bröstben tills de tröttnat på min idioti. För människan ger mig
ingenting. Vi är bara djur i ett darwinistiskt maktspel, kämpar förgäves
för det naturliga urvalets skull.
Jag kämpade, och det tog mig ingenstans.
Mina ord gör dig bara döv.
Tänker jag och förlorar mig med blicken i vimlet. Alkoholen håller
på att avta och jag letar med blicken efter en ledig lucka i baren.
Boskapen står och hänger trött vid kanten, rödmålade läppar råmar efter
uppmärksamhet, deras svarta klövar trampar trött i golvet. Deras våta
blickar slickar min hy när jag ställer mig upp. De drömmer om att få
följa med den välklädda mannen hem, om hans heta andedräkt i deras
fjuniga små nackar, hans klösande fingrar tillfredsställande mellan
deras lår, och hur han river av deras klädnad och kväver deras gnyende
små munnar med hans slående, pulserande stånd innan han tillräckligt
tillfredsställd skickar hem dem i en svarttaxi. Mätta deras ensamma,
vredgade längtan efter att bli älskade.
Jag är redan trött efter dagens träningspass. Mina ben rör sig lika
stelt som maskineriet på ett ånglok. Men alkoholen slår till ytterligare
en gång och ger min kropp extra bränsletillförsel. Yrseln får min
hjärna att stänga av all kontakt med övriga kroppsdelar och mina knän
viker sig i utebliven synaps. I två stapplande steg är jag försvarslös.
Jag hinner se mina föräldrars skakande huvuden spöklikt framför mig
innan jag tar spjärn mot bardisken. De hade hälsat mig glatt välkomna
när jag passerade snabbt för att ta mig ut i den närbelägna skogen för
en springtur, bjöd mig på kaffe redan innan jag stigit innanför dörren.
För dem är jag fortfarande fem, skägget till trots. För mig är de bara
gamla. Är de lyckliga? Hur är livet när alla dör ifrån en? Den perfekta
sonen med hela världen i sin ena hand och ett bröst i den andra.
Jag stödjer mig mot bardisken och lutar hela min tyngd mot
handflatorna innan jag rakryggad beställer ännu en whisky och känner de
brännheta blickarna i nacken. Full och skrytsam. Jag dricker törstigt,
likt en öken berövad regn. Insuper blickarna och sveper whiskyn i ett.
Hon står där så nätt och blyg, tänker rovdjuret och kastar sig
hungrigt efter bytet. Hennes armbåge i perfekt vinkel över bardisken.
Hon stirrar rakt fram, bryr sig inte om att jag lurpassar på henne.
Attackerar, biter tag och säger: ”Vem betraktar du?”. Hon fortsätter
sitt stoiska stirrande rakt fram. Harklar mig. Bytet kom undan. ”Du,
röker du?”. Fortfarande inget svar. Flyttar mig lite närmare och nuddar
vid hennes arm. Hon rycker till.
”Förlåt, sa du någonting?” Hon tittar ner på mitt tomma glas utan whisky och talar tyst.
”Ja, jag frågade om du rökte. Röker du?”. Flyttar mig lite närmare.
”Nej.” Kreditkortet spetsat högt i hennes hand. Väntar på att bli serverad.
”Vad ska du ha för något?” frågar jag, fortfarande cirkulerande som en gam över henne.
”Två glas vin, men han verkar inte lägga märke till mig.”
”Du, fröken här har fått vänta länge nog på sin beställning” ropar
jag till bartendern som genast hastar över. Beställningen görs, jag
viftar undan hennes kort och tar hennes nota.
”Vad gör du?” frågar hon förnärmat.
”Jag bjuder.”
Hon suckar, lägger ner kortet i fickan och står stilla, fortfarande
med blicken rakt fram. Hennes hår såg mjukt ut, som mammas när jag var
liten. Jag tar en paus för att vila ögonen i den dunkla belysningen och
sluter blicken, andas ut. När jag öppnar ögonen igen blir jag för
hundradelar av en sekund tretton år igen. Ligger och stirrar upp i taket
till mitt pojkrum, medan jag svär över orättvisor. Jag är full, då som
nu. Jag är hungrig. Ge mig dig, nu.
”Du, vad säger du om att göra mig en tjänst? Le för mig, bara en
gång. Sen kan jag gå.” och hon log med alla tänder, som en dålig
skådespelare och vred av sig smilet lika fort som det kom på. ”Se – ”
säger jag och vinglar till. ”Du är ju jättevacker när du ler. Jag - jag
undrar vad som ger en kvinna som dig njutning. Bara stå still, rör dig
inte så mycket och säg mig – gillar du när man tar på dig så här, bara
med fingerspetsarna. Jag gillar det. Nästan ingen beröring, bara så
här.” och så släpade jag pekfingertoppen långsamt över hennes nakna hud
på armen, som att jag drog ner en osynlig dragkedja. När jag greppar
hennes handled slår hon ner blicken i, vad jag är övertygad om, genans.
Jag är hänsynslös, som den mexikanske banditen med tuggtobak i strimmor
ned för mungiporna, som rycker henne ur armarna på försvarslösa
föräldrar och böjer henne över ryggen på min dammiga häst.
Hon vrider huvudet mot mig och stirrar på mig, men utan att titta
mig i ögonen. Hennes blick når några centimeter till vänster om mitt
huvud. Jag säger ”berätta för mig” innan hon avbryter.
”Lämna mig ifred, innan jag ber någon annan ta dig härifrån.” Jag
tittar bak för att se om det var mig hon menade. Ingen där. Och hon går
därifrån, huvudet stolt riktat rakt fram och utan vin. I höger hand
håller hon en vit käpp som hon haft gömd längs med sidan av hennes ben.
Den slår trevande mot golvet medan folk bereder väg och flyttar på sig
för hennes skull tills hon sätter sig på en stol någon ställt fram.
Bardisken i slipad marmor är hård och skrovlig mot mina
fingertoppar. Drar med naglarna över ytan för ett till missljud i denna
kakofoniska Noaks ark. Auktoriteten i behåll. I fem stapplande steg är jag
utanför. Plockar upp mobilen och skrollar igenom min svarta lista men
finner ingen värd min tid. Ser mig runt. Är på samma gata som jag alltid
har varit. En olycksbådande känsla rinner över mig.
Världen utanför är lika grå som i en svartvit film. Gråskalorna
spelar ut varandra och lämnar inget annat än ett myrornas krig och
distorsion i mitt huvud. Imorgon, när whiskyn med den åldrande etiketten
bara är en dålig smak i munnen och ett illamående i kroppen, börjar jag
om igen. Och igen. I full dystopi under fullkomlig tystnad. Medan solen
börjar smeka ryggarna på byggnaderna och människorna, famlar jag
fortfarande efter nattens mörker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Boskap har klövar, inte hovar.
SvaraRaderaRövhål som rövhål, inte sant?
SvaraRaderaInte direkt, då det är deras fötter du syftar på.
SvaraRaderaKlövar, hovar. De har fortfarande klackskor. Lämna de stackars råmande hovarna ifred nu. För visst råmar väl fötter?
SvaraRadera