”Vad ska vi göra då?”
”Jag vet inte.”
”Du säger ju ingenting.”
”Jag har inte många ord kvar att yttra.” Antalet minskar till minimum.

Ett mullrande. Bil eller åska, det vet ingen. Men efter regn kommer solsken. Och solen är så vacker på våren, skänker nytt ljus åt det som var grått. Himlen reflekteras i vattnet som är kvar och för en stund är himlen på jorden.

Hennes blick når hans ögon, som så många gånger förr. Ett tag verkade allt så enkelt, kyssarna stal andetag och lämnade båda andlösa, förde dem närmare varandra. Vinden ven i de uppblåsta seglen och platser man aldrig anade fanns skimrade med sin uppenbarelse.

Men när sista ordet lämnar tungan blir läpparna formlösa och separerar båda i ett avstånd större än en ocean. Förlista i tystnaden. 

Världen blir lika tyst efter stormen och vraket stirrar tomt tillbaka.

Det var bara en bil.