Molnen flyter, stora som kontinenter, över det uppochnervända hav vi kallar himlen.
Vid horisonten vilar de skogsprydda kullarna under en blådimmig slöja,
låter blodet bakom blicken bölja lika lätt.

Ett ensligt kraxande ekar fram under samma blåa klädnad när jag krusar den silverspeglade
vattenytan med mina krokiga klor till händer.
Silver blir till tenn när jag vidrör.
Ring efter ring breder ut sig i tystnadens desperata skri.
Seismiska vågor i en vulkanisk sång.

Det är mig egalt.
Suckar jag medan tankarna vaggar stilla som ett lik mot klipporna i blodets dyningar.
Jag behöver inte förklara mitt liv för någon, inte ens för mannen framför mig.