Ena minuten av klockan har det gått en timma. Den andra har det gått ytterligare en. Tickandet ackompanjerar mina tankar hypnotiskt väl och jag märker inte att tiden går. Vet inte ens om jag är vaken, tills fridlösheten upplyser mig om att sömnen har åkt långt härifrån.

Jag undrar varför träden är gröna och fåglarna kvittrar. De snöklädda vidderna och trädens nakna hy var det senaste jag la märke till.

Ett halvår har gått och vinterlandskapen gick mig förbi lika omärkbart som en passerande främling på gatan. Jag reagerade inte ens.

Jag är rådvill, min vän.

Sa hon och fortsatte med pantomimen.