"Varför ler du så?"
Hans frågande uttryck ledde henne in på villovägar.

"En osäkerhetsvana jag har lagt på mig."
Försynt tittade hon ned på trottoarkanten, la märke till hans välputsade skor.
Hon ville inget annat än att lämna ett dammigt avtryck på hans tår, smutsa ner hans överväldigande skönhet.
Tills han log.

"Kom, jag bjuder på kaffe."
Hans tänder glänste som vita pianotangenter i den varma vårsolen, och hon kunde inget annat än spela med.


     - -


"Förresten -"
Hans utsträckta hand. En hälsning.
Hon stirrade undrande på honom.
Han flög lågt och cirkulerade som en gam över sitt byte.
Vingslagen fick luften att vibrera mellan dem.

"Jag är chockad. Jag såg dig inte som en som avslöjade sitt namn."
Hennes ord sköt ned hans hand och han störtade rakt ned i gruset på gatan.
Med ett nervöst skratt letade han febrilt efter luft under sina nedskjutna vingar.

"Jag försöker igen."
Hans utsträckta hand.
"Jag bjuder inte på kaffe förrän du säger ditt namn."
Ögonen avslöjade hans avsikter.

"Jag tar inte emot ditt kaffe om du inte säger ditt."
Sekunderna intonerade.
Hans fingertoppar spatserade nyfiket längs med hennes fingrar, lekte med livslinjerna i hennes handflata.
Rovlystna följde de varje ljudlös ton och spelade varandra så väl.