Jag tar mitt kaffe svart.
Sa hon och skruvade upp guldklockan igen.
En petande pinne på hennes halvdöda slav.

Den trasiga urtavlan är det det enda som visar vem hon är.
Var hon kommer från.
Anger tiden hon ska leva.
Kanske när hon ska dö.

Uret stannar alltid om natten.
På morgonen stjäl mekanismen timmarna från igår.
Hon jagar girigt efter tiden, dödar i ett drag.
Låter klockan hänga lealöst från hennes beniga handled.

Med händerna samlade i en hög i knät tittar hon rakt fram.
Inget mer. Inget mindre.
Hör hur fjädern slappnar av, hur klockan andas ut.

Tills dess lever hon på lånad tid.
Den tiden hon skruvar upp från "Flory, 1938".
Ingraveringen bränner i huden.
Ber om ett sista slag.