"Jag har aldrig varit kär -"
Han tittade ned i marken och log osäkert, skrattade till och fortsatte
" - och jag kommer inte heller att bli."
"Låt mig få göra en sak. Ställ dig här. Blunda."

Hon ställde honom mot väggen. I all mening.
Det sista hon såg var hans struliga blick innan han tittade ned och slöt ögonen.

"Vad känner du om jag gör så här?"
Med fingrarna lekte hon längs linjerna på hans hals, vidrörde varje sena.
Följde varje ven.
Hans puls kvävde honom, slagen drog igenom hennes fingrar som en ekande vålnad.
Hon behövde inte gå längre, och stannade vid nyckelbenet.

"Vad känner du?"
Pressade honom till gränsen.
"Vad ska jag känna?"
"Känn efter och säg det första du hör."
"Mitt hjärta."

Fingertopparna på hans nyckelben vandrade vidare mot hans nacke och höll fast.
Hur han än vred och vände skulle hon inte släppa taget.
Men han rörde sig inte.

Hennes hand la sig som en skugga över hans hjärta.
"Vad känner du?"
"Gör inte så här mot mig."

Hon backade bort från honom. Bort från sig själv.
"Men jag vill inte att du slutar."
Hennes handled i hans gastkramande grepp.
Hon spred ut fingrarna i en solfjäder, öppnade upp för honom igen.
Han gick närmare, mötte hennes fläktande fingrar.
Vilade hennes hand mot sin kind, tryckte den närmare än vad den kunde vara.
För en sekund delade de samma syn.
Som om båda visste något.