Om den natten vi dricker te tillsammans och konverserar om livet, bit för bit. 

Kanske äter en kaka, eller två. Beger oss ut på en kallvarm promenad för ett bloss, eller två. 

Pratar om vilka stjärnor som lyser starkast medan våra annars ensamma jackärmar nöter varandra varsamt.
Vi går längs de obelysta vägarna, hittar nya i mörkret.
Ger varandra en försiktig blick, eller två.
Smeker ömt en kind, eller två.

Så ger jag dig en varm kram och begraver mitt ansikte mot din axel. Mumlar något i tröjan om att ”du luktar gott”. 

Drar min hand längs med konturerna av din rygg, långsamt upp och ner. Som för att värma ditt svala hjärta. Hämtar hastigt andan och vänder mig generat bort.
Kanske tar du tag i min hand.
Kanske drar du mig intill dig igen.
Kanske vi stannar så i några minuter till.
Bara för att.

Så kyss mig ömt.
Dra ditt leende över mina läppar.
Bär dina händer lekfullt över mina armar.
Dina fingertoppar som smygfullt letar sig in under huden.
Mina händer greppar tag om din nacke, låter mig föra dig närmare.
Närmare under låsta läppar, med dina bultande revben än för långt bort.
Närmare, du är inte tillräckligt nära.
Närmare, tills hjärtslagen ljuder högt under samma bröstkorg.

Under täcket pratar vi igen.
Om den där dagen vi fick vår första kyss.
Om ljuset och hur det föll över hans ansikte.
Hur högstadiet var en pina.
Hur vi klandrade oss själva för vad som hände den där dagen.
Om stranden i det varma landet och hur det gjorde oss väl.
Om hur ditt innersta smälte den där dagen i promenadstråket.
Hur vi hamnade i samma säng som ”den där”.
Om opålitliga ögon och hjärtan som knäcks.
Om hur jorden egentligen är platt.
Om när livet är svårt och obehagligt men så mycket lättare, kvällar som denna.

Och så samtalar vi länge.
Tills solen dyker upp och hälsar godmorgon med fåglarna.
När värmen från solstrålarna klättrar rysande längs våra kroppar.
Tills ögonen sluts mitt i en mening och jorden slutar snurra.
Kanske hand i hand.
Och nära.