Jag antar att det egentligen inte behöver vara så jobbigt. Allt det där. Den där sången jag inte får ut ur huvudet. Det där extra kilot jag önskar att jag inte hade. Den där killen jag gillar. Den där maträtten jag lagade som inte blev tillfredsställande nog. Det där skolarbetet som ska vara inlämnat imorgon men som inte blir gjort för att jag tänker på framtiden och på Döden och ”du kan göra vad du vill när du är klar med utbildningen” och Döden igen för Döden lurar runt alla hörn. Jag skulle behöva ett rum med minus fyra väggar, cirkelformat, så att jag slipper titta runt hörnet i oro om att Döden väl står där. För jag känner mig redan lite död, lite ensam i min grav såattsäga.  Jag önskar väl egentligen att Livet ska sätta igång men Livet sker medan man planerar något annat. Vem var det som sa det och i vilken av de 3726 filmerna jag har tittat på var det från? Och jag planerar. Jag planerar varje sekund. Vad jag ska säga till killen i kassan. Vad jag ska göra när jag kliver in på krogen. Hur jag ska hänga av mig jackan, hur jag ska ta fram legitimationen, alltid förberedd att ta fram kortet ur fickan för att betala och signera det där kvittot på den där ölen jag egentligen inte tycker smakar gott. Hur jag ska gå när jag går på promenad. Hur jag ska titta på mina vänner när jag träffar dem. Ska jag vara mystisk eller sprudlande? Vad ska jag säga när jag kliver in genom dörren? ”Hej!”, ”Tja.”, ”Något-roligt-som-jag-inte-har-kommit-på-än-men-som-måste-vara-roligt-för-jag-är-så-sällan-rolig”. Hur ska jag låta när jag svarar på nästa telefonsamtal? Men det slutar med att jag slår på autopiloten och slutar tänka. När jag kommer hem igen vet jag inte vad som har hänt eller hur det hände. Min hund tittar på mig som att jag hade en ådrig dase svajandes i pannan, gnäller lite lätt och vill att jag ska ägna mer tid åt henne. Sen kurar hon ihop sig som en kringla på min mage och jag gör samma sak och begraver Allt i Pälsen. Sen tänker jag på Döden igen och inser att jag har saknat honom inatt. Jag gick och la mig utan dödsångest och vaknade precis som Du.
Jag är precis som du och du. Kanske till och med Du. För jag är Jag.
Och jag saknar min Kärlek, mitt Liv och har hittat en hemlig förälskelse i Döden.
Han håller mig i alla fall sällskap om nätterna.