Hösten närmar sig med stormsteg och jag kan inget göra för mitt paraply är vänt ut och in och i mina stövlar blir mina fötter blöta. I min jacka känner jag hur himlen rasar ner. Stora bitar av blått håller ett krampaktigt tag om atmosfären. Elaka skratt ekar fram som ett muller över fuktgråa ytor, befaller stratocumulus att bilda en allians för att bända upp himlens grepp, finger för finger. Plågsamt långsamt, tills fästet släpper och den himmelsblå sfären drunknar i en svart massa av jord och vatten, dränker mina ben och mitt hjärta, förblindar min syn på världen och får mig att undra hur jag ska ta mig hem helskinnad. Så jag tar mina kalla händer till verktyg och begraver mitt ruggiga hjärta vid jordens kärna och låter värmen torka ut varje bitande rysning. Trampandes i vattenpölar avverkar jag två av mina tre chanser till att överleva höststormen; halvera höstmörkrets chanser genom att försöka blåsa bort alla sinnesintryck av kyla men allt jag orsakar är en ny virvelvind. Sedan en förfrågan till världen att, likt en önskning, ta bort hösten varav svaret blir ett dundrande luftangrepp av värmesökande blixtar. Ett överväldigande ”Nej”, ett svar jag väntade. Mina chanser till en bra höst i Livets Lotteri  verkar minimala. Virvelvinden smeker mina ben med vassa naglar och river mitt självförtroende till småbitar, oslipade småbitar som letar sig in i mina stövlar och gör mitt trampande i den klafsande geggan till ytterligare en pina. Just när ett skavsår börjar uppenbaras bländar en ljusstråle mig, letar trevande efter en fast punkt och hittar min genomdränkta klädnad viftandes med händerna.

”Vad gör du här?” frågar ljusstrålen.
”Väntar på bättre tider.” svarar jag.
Jag ser ingen anledning till att inte avverka min sista chans.
”När ska jag komma?” Hans röst ekar över det färglösa landskapet.
”Igår.”

Ljuset släcks och tänds igen, rakt under mitt ansikte. Jag ringde en vän och här var han. Med ficklampa och spade. Värmen från hans kropp kondenserade i vita moln från hans mun. Sådan stor kontrast till min mörka himmel.

”Varför står du och trampar så?”
”Jag behöver värme.”
”Var har du ditt hjärta?”
”Under mig.”
”Där gör det ingen nytta.”

Utan förfrågan tar han spaden och gräver varsamt upp mitt hjärta, greppar det i sin hand, andas på det med sina cumulusmoln till andedräkt och polerar det försiktigt med sin mjuka bomullsärm. Mitt hjärta ryker i hans ödmjuka handtag.

”Nu behöver du inte frysa.” Mitt hjärta i hans hand.
”Hittelön. Jag ger det till dig.”
”För vad? Jag har ju inte hittat något.”
”Du hittade mig. Och du hjälpte mig vinna.”
”Vinna vad?”
”Över hösten.”