Midsommarafton gick i ensamhetens tecken och jag hann tänka på både Göteborg och sommartider med en svag doft av nyponrosor. Jag slutade jobba runt tre och kom hem lika sliten som en ruttnande ek. Jag kände mig iallafall lika ihålig. Elias och Peter tänkte på mig hela dagen och det räknades. När klockan började närma sig elva klev jag ut i sommartofflor och mysig morgonrock och plockade sju sorters ängsblommor för att få drömma om mannen i mina drömmar, allt för att få en glimt av min framtid. När natten väl kom längtade jag efter beröring och en arm som jag visste inte skulle försvinna när natten lämnar sitt diffusa skimmer och lämnar väg för morgonkvitter och varma solstrålar. Jag mötte ingen och kommer inte ihåg vad eller vem jag drömde om. Armen jag längtade efter fanns inte i närheten och min kudde hade jag kramat så hårt att den var kändes delad. Jag pressade huvudet så hårt ner i madrassen att jag hoppades på att försvinna men jobbet kallade och det var bara att kliva upp. Det var sista dagen på två veckor som jag kände morgonångesten inför dagens arbetsdag infinna sig. Två veckors ledighet och jag ska dricka vin och röka cigaretter och låtsas vara intellektuell på en betongbalkong, ligga och prata om livet under en klar natthimmel och vänta på fågelsång och känna trevande solstrålar längs mina armar i småtimmestund och bara njutanjutanjuta. Kanske sitta på samma gräsmatta som en snygg kille, kanske känna kyssar i nacken och kanske känna den där fågelns vibrerande vingslag kittla under revbenen som förra sommaren. Ångande kroppar och framfusiga kyssar tills läpparna gör ont. Ge kärleken en ärlig käftsmäll. Men ikväll är det bara jag och jag saknar honom i Göteborg. Jag saknar dig i Göteborg. För Göteborg är min stad. Han är min i min stad.

I Göteborg, i sommar, hålls Way Out West och jag har gjort en spellista festivalen till ära. Bara för att förstå hur mycket musik det är som spelas. Och vad.

Och kunna längta efter Staden med stort S där jag får vara sommarframfusig med min Karl med stort K.