Jag känner en sån vemodig känsla för det där, du vet, där borta. Det känns tungt att bära med allt vad det innebär. Längtan bara växer ju mer tiden går och förväntningarna växer sig större och större och större och ännu större. Jag törstar efter dessa hoppfulla stunder, värmande känslor och lugnet som stålsätter sig så fort allt är avklarat. Det känns lite för avlägset för att kunna kännas verkligt.

Och det känns vemodigt. Och sorgset. Och avlägset.